Jag valde att ha kvar mina gamla inlägg. Det är kul att se hur och vad man skrev. Det var ju trots allt jag då. Fortfarande jag, men några år äldre och förhoppningsvis några år klokare.
Det här med en blogg har väl aldrig varit min grej. Främst för att det känns otroligt ointressant att läsa om mig och mitt liv. Men jag kommer att använda detta för mig själv.
Att ha fått en diagnos på något man har, trots att man egentligen redan visste, är ändå för mig en befrielse på något sätt. Idag då min psykolog nämnde vad dom på mottagningen hade pratat om och "kommit" fram till, kändes det som en lättnad. Svårt att sätta ord på det och hur man kände. Det jag kände just då är svårförklarat då jag bara brast i gråt. Kanske man nu kan fokusera på att jag ska få hjälp till att få en mer stabil vardag och ett stabilare humör/tankesätt istället för att behöva göra en massa tester och utredningar (som förövrigt tar hundra år)
Att lägga sig 22.00, för att man är jättetrött, men absolut inte kan somna. Absolut ingen idé. Kan ligga i sängen och snurra i evigheter. Jag kan tänka; "Tillslut kommer jag såklart att somna" men för mig är det inte värt kampen mot mina tankar. För mig är det bättre att stiga upp, alternativt att slå igång tv'n. Att få Skingra tankarna på annat en stund, annat än att slippa karusellen i huvudet på allt man vill/ska/borde göra/gjort.
Att lyssna på en podcast/läsa en bok fungerar absolut inte heller för mig.. då jag tappar all fokus, och inte alls hänger med på vad som sägs eller vad som står i boken.
Det där med att räkna får, nej, funkar inte heller.
Jag som inte ens röker, blir sugen på en cigarett. Sätta mig ute, fokusera på röken, andas in och andas ut.
Sömnen, en ständig kamp. Snälla John Blund, kan du inte hämta mig?
